inte förrän man förlorat allt
Varför är det ofta så att det inte är förrän man förlorat allt som man kan vara hundra procent ärliga mot varandra och säga allt som man tänkt och tyckt under en tid? Är det för att då har man redan förlorat allt det som man var rädd att förlora, så då finns det inget att vara rädd för längre?
Jag har precis upplevt det. Vi träffades, vi var nya för varandra och visste inte riktigt om man vågade säga jag tycker om dig eller skriva jag saknar dig. Så vi gjorde aldrig det, jag lät bli för att jag var rädd för att vara för på, du vet tänk om han blir skrämd och sticker nu?! Men så fick det ett abrupt slut. Bara sådär, något som ingen av oss riktigt förstår eller kan acceptera. Det är inte förrän man insett vad man hade som man vågar säga allt det där. Det är inte förrän nu sms utbyts med diverse gulliga fraser. Det är som om vi har kommit till en ny nivå, en ny sorts ärlighet, som om vi inte längre är rädda för att visa oss sårbara. Det är som om bitarna föll på plats efter att vi avslutade det hela. Trots detta så kan jag inte riktigt låta bli att undra vad var det som hände? Nu står vi här och jag fattar ingenting.
Kommentarer
Trackback
