En gammal tonnårsflirt hörde av sig häromdagen efter flera års tystnad. Han frågade hur det gick med kärleken och jag sa som det var, att jag hellre är ensam än nöjer mig. Själv har han flickvän sen ett par år tillbaka. Jag kan inte hjälpa mig själv, men i hans närvaro är det som jag inte äger mig själv. Jag blir alldeles till mig och kan inte hjälpa att de flörtiga kommentarer som glider ur mig, likt grodorna på en ljugande mun. Han sätter igång något i mig som är helt oförklarligt. Vi fick aldrig vår chans när det begav sig och det var mitt fel. Passionens lågor verkade för skrämmande och läskigt höga för mitt tonnårshjärta. Och när det hade tagit slut, vilket det hade gjort -vi var för unga för att kunna hantera den sortens passion- så hade jag blivit så knäckt att det troligtvis skulle ha tagit mig år att komma över honom. Men det är också det som är så eggande, vi fick aldrig vår chans. Vi blev aldrig färdiga med varann. Vi är inte färdiga varann.
Jag dör lite varje gång när jag hör den här. Några fraser etsar sig fast och är lite speciella för mig. De beskriver så ärligt hur det är att träffa någon och sedan förlora nåt som man trodde skulle bli så bra.
Den vackraste stunden i livet var den när du kom och allt var förbjudet och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om för det ekar i huvet' Jag välsignade den dagen vi träffades. Det var utan tvekan det bästa dagen i mitt liv. Allt vi gjorde, allt vi pratade om spelade jag upp i repeat i huvudet när jag inte var med dig. Det var så underbart och fantastiskt! Jag önskade att jag kunde stanna tiden och vara här föralltid, i förälskelsen förlovade land.
O jag somnade den natten i tron på att allt var en del i en kärlekshistoria
Jag bevarade alla minnen med dig och skrev noggrant ner dem i min dagbok, för att sedan ha dem att titta tillbaka på och minnas dem. Minnas hur allt började. Hur det blev vi. Du och jag,
Och jag kunde ha gjort vad som helst för att höra den tanken men själv låg jag tyst i min säng och så frälst av den farliga branten
Nånstans så hände nåt. Jag kan inte riktigt beskriva det, men det var inte samma sak längre. Du var inte lika glad över att se mig och visade inte lika mycket intresse av min närvaro. Det hände inte på en gång utan smög sig liksom långsamt på. När jag inte kunde förneka dess faktum längre låg jag vaken hela natten och önskade att jag kunde krypa in i ditt huvud och höra vad du tänkte. Jag ville väcka dig och fråga rätt ut, men istället låg jag kvar och grubblade och tänkte tills det blev morgon.
det hjärta som skulle bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is
Mitt hjärta var inte mitt. Det var ditt. Det tillhörde dig så länge, så länge. Tillslut, efter många tårar och sorgiliga låtar, var det inte ditt längre. Jag hade vunnit tillbaka mitt hjärta, jag var fri!
Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick och allt var förlorat
När du sa att du inte ville vara min längre ville jag dö. Jag visste inte hur jag skulle kunna leva utan dig. Ett liv utan dig är inget liv.
Men den vackraste stunden i livet var den när du kom... Åh hur jag minns den dagen, ditt leende, hur du kysste mig och smekte mitt hår. Det var så fint och jag dör lite vid minnet.
Det är lustigt hur vissa människor fastnar på näthinnan och vägrar att försvinna. Precis när jag trodde att jag släppt och gått vidare så hör du av dig och jag faller igen. Hoppet som tog sån tid att släcka tänds på ett ögonblick. Varför är det så? Varför kan hjärtat inte lyssna på hjärnan och vara lite förnutig för en gångs skull? Jävla skit! Men jag skall iaf försöka att inte låta det dominera mitt liv och istället acceptera att jag känner som jag gör. Det är så här det är nu, and it's nothing I can do to change it.
Jag tycker alltid att det känns så konstigt när man bryter upp med någon man tycker om. Helt plötsligt går man från att ligga nakna i gryningen och berätta små anekdoter från ens tidigare liv till att knappt hälsa på varandra... Ena stunden ligger man så nära så nära, smeker hans arm och kysser hans skuldra i en alldeles för trång säng och när man sedan bryter upp försvinner det. Då har man inte längre rätt till det, här tar våra privilegier slut. Jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva det, men jag tycker att det är så konstigt! Man är så himla nära en annan människa och sedan är det som om man knappt känner personen. Allt blir så svartvitt.
Jag tror att även det är en anledning till att jag har haft så svårt att släppa dig. Vi låg vakna och pratade om ditten och datten till långt in på småtimmarna, trots att vi var tvungna att gå till skolan tidigt, tidigt följande morgon. Vi skrattade och pratade och hungrade efter mer. Snälla stanna tiden, här vill jag vara föralltd!
Jag kommer fortfarande ihåg vad din syster heter, att du tycker om man skaffar hund kan lika skaffa barn och att du gärna vill jobba utomlands så småningom. Hur ska jag kunna glömma det? Och var skall jag göra av med den informationen? Är det mening att jag, på sin höjd, skall hälsa på dig och låtsas som att du aldrig sagt de där sakerna till mig? Att jag inte vet någonting om dig?
Jag kommer nog aldrig riktigt förstå meningen med det.
Coldplay sjunger så vackert "When you love someone but i goes to waste, could it be worse?". Men jag tycker inte att man kan säga att det är slöseri att älska någon. Det är genom kärleken som de finns kvar hos oss. Kärleken övervinner allt. Tillochmed döden. När man älskar någon som inte längre fysiskt finns kvar hos en kommer denne tillbaka till en. Kärleken är evig. Genom kärleken kommer de alltid att finnas kvar. Genom kärleken finner man en väg till de som gått förlorade och på så sätt kommer de alltid att finnas hos en. Sluta aldrig att älska.
Jag vet att jag var svår att leva med. Det var mycket drama och många tårar som fälldes under vår korta vänskapstid. Men det var aldrig du som orskade dem. Nä, det var alltid du som torkade dem, det var i din famn jag föll samman. Du höll mig upprätt och gav mig energi. Det var höga kullar och djupa dalar. Men det är inte att förglömma hur fruktansvärt roligt vi hade tillsammans! Vi kunde skratta tills vi kiknade och tappade andan. Det var du och jag som tog hand om den stackars ensamma barnvagnen och skänkte små spår efter oss... Du är nog en av de lojalste vänner jag någonsin haft. Alltid ställde du upp, du avbröt pluggträffar för att mitt hjärta gjorde så ont att jag inte kunde andas. Du är också en av de viktigaste människorna jag haft i mitt liv någonsin. Det gör så ont att du inte finns i mitt liv längre. Jag vet inte riktigt varför det blev som det blev, jag vet bara att jag saknar dig. <3
Endel stunder är ibland för fina och sköra att man vet att det bara är till låns. Lite som att det är för bra för att vara sant. Eller i alla fall för bra för att vara förevigt.
Senast jag hade ett sånt ögonblick så visste jag att det skulle vara en lånad stund. Så fort han stängde dörren så var det över. Han lämnade efter sig en känsla av att det kanske aldrig hade hänt. Och kanske hade det aldrig det?
Vi låg och pratade och hånglade en hel natt, det var så fint. Vi hade så mycket att prata om, berättade mycket för varandra. Jag fick veta om han hans föräldrar vargifta eller skilda, vad han jobbat med, om han hade några syskon och vad som är viktigast för honom i livet just nu. Han kysste så fint, rörde vid mig med respekt. Skäggstubben var sådär perfekt lång och sexig. Jag låg på hans arm hela natten och förmiddagen och vi låg nära, nära och smekte varandra. Jag visste lika väl som han att när han reser sig upp och går är det första och sista gången vi ser varandra. Men det gör inget, för vissa stunder är för fina för att förstöras med en massa eventualiteter och sedan.
En del ögonblick är så fina för att det är menade att vi bara skall få ha dem en liten stund. Det blir så fina för att de bara är till låns.
Du var verkligen speciell för mig. Jag tyckte verkligen om dig. Du var den första som gav mig den respekt jag förtjänar –på riktigt. Jag testade dig, var svår. Men du sa bara att det var hur lugnt som helst. Jag fick bestämma sa du. Du fick mig att känna mig trygg på ett sätt som jag aldrig känt förut. För första gången kunde jag lite på en kille.
Du visade mig vad sex handlar om på riktigt, du lärde mig att förstå vad jag vill ha och vad jag tycker om (trots att vi bara hade sex några gånger! ). Med dig blev sex bra. Nej bra, är ingen rättvis beskrivning, det var fantastiskt! Mindblowing.
Du kysste mig som ingen annan. Höll mitt ansikte i dina händer. Nafsade på min örsnibb. Kysste mig på halsen, nafsade lite till. Kysste mina läppar så mjukt och varsamt för att nästa stund bita tag i min underläpp. Mina händer greppar tag i dina höfter och naglarna klöser försiktigt upp på ryggen av lust. Hela min kropp ber om mer och jag stönar till.
Om jag bara kunde få det igen…
Jag har sörjt dig, eller jag gör nog det lite granna fortfarande. Men du visade mig också vad jag vill ha och vad jag förtjänar och för det kommer jag att vara dig evigt tacksam. Nu vet jag vad jag söker och jag kommer inte att nöja mig.
På nåt sätt så vet jag att kommer att finna det jag söker tillslut. I vissa naiva stunder tror jag tillochmed att det kommer att bli du och jag igen.
herregud, jag vill ha honom så mycket att jag tror att jag skall dö.
I början av vår kontakt så var jag ganska likgiltig, eller inte likgiltig, jag såg det mer som en kul grej. Men nu har jag börjat inse att jag vill ha honom mer och mer. Jag fick nästintill hjärtstillestånd häromdagen när det tog honom sex timmar att svara på ett sms. Han var säkert bara upptagen och hade annat för sig, det vet hjärnan. Hjärtat däremot får panik och tänker att han har säkert hittat nån annan (viket han säkert inte gjort). Då insåg jag att fan, jag vill någonting med honom. Fan, jag är verkligen intresserad (och inte så lite heller). Fan, fan, fan. Hoppas han känner samma sak... Men det är fint på ett sätt också. Fint att få känna såhär.
Jag är så himla glad för att han finns i mitt liv! Han gör mig obeskrivligt glad och får mig att må hur bra som helst! Jag minns inte senast jag mådde såhär bra. Jag vill hoppa och dansa! Skråla för full hals till Glee Casts tolkning av Jump och Don't stop believing. Jag vill hoppa i havets vågor och springa över ett snöklätt landskap och göra snöänglar. Jag vill utbrista hallelujah! och tacka Gud för att jag finns till, för att han finns, för kärleken och för livet.
I was the brake light that made you Stop The cool night that heard the thunder The full moon that made you wonder Don't forget about me
And I was the tree that stood Through the storm The wood that built that cabin The solid beam that's kept it standing That was me
Recall your shadow at 2 PM The earthbound you that stalked you Again Same place Same time Run away But you can't Don't forget about me
I was the whisper That drew up the covers The soft blue linen Your hand was under The thigh The breast The body you loved best When it was beside you Beneath you, and over you
And I was the love That made your life The final song when the credits ran I was the joke That perpetual laugh Your dove of peace Who begged you fruitlessly Don't forget about me
Jag kommer ihåg hur jag dagarna innan julafton satt och saknade honom och lyssnade på Mariah's All I want for x-mas is you och önskade mer än nånsin att jag hade honom, att han fanns i mitt liv. Det slog mig precis att jag fick det jag önskade mig mest av allt. Han hörde av sig på julaftonskvällen och sa att han saknade mig och att aldrig ville bryta med mig. Jag minns hur glad jag var just då, riktigt själaglad samtidigt som tårarna rann nerför mina kinder. Vi pratade i timmar om oss, vad som hände och inte hände. Det hela slutade med att jag en dryg vecka senare åkte till honom och vi gick på vår första riktiga date på finrestaurang. Den kvällen var så underbar. Så jävla fin! Han var så himla gullig, tog min hand på restaurangen och påväg hem höll vi handen och kysste mig flera gånger på öppen gata. Det hade han aldrig gjort förut, allt på hans intiativ. Jag fick en miljon komplimanger, minst lika många som jag fick sammanlagt under de två månader vi träffats tidigare. Han var helt annorlunda. Och jag älskade det. Hela kvällen var helt fucking perfekt! Sen julafton har vi haft kontakt varenda dag, men vi har dessvärre inte kunnat träffats sen daten för vi bor i olika städer. Imorn skall jag få träffa honom igen och jag längtar så mycket att jag tror att jag kommer att förgås! Att vi bröt och inte hade kontakt på 3-4 veckor var det bästa som kunde hända, för allt känns så jävla bra nu. För jag fick som sagt det som stod högst upp på önskelistan: honom.
