som om vi aldrig älskat.
Jag tycker alltid att det känns så konstigt när man bryter upp med någon man tycker om. Helt plötsligt går man från att ligga nakna i gryningen och berätta små anekdoter från ens tidigare liv till att knappt hälsa på varandra... Ena stunden ligger man så nära så nära, smeker hans arm och kysser hans skuldra i en alldeles för trång säng och när man sedan bryter upp försvinner det. Då har man inte längre rätt till det, här tar våra privilegier slut. Jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva det, men jag tycker att det är så konstigt! Man är så himla nära en annan människa och sedan är det som om man knappt känner personen. Allt blir så svartvitt.
Jag tror att även det är en anledning till att jag har haft så svårt att släppa dig. Vi låg vakna och pratade om ditten och datten till långt in på småtimmarna, trots att vi var tvungna att gå till skolan tidigt, tidigt följande morgon. Vi skrattade och pratade och hungrade efter mer. Snälla stanna tiden, här vill jag vara föralltd!
Jag kommer fortfarande ihåg vad din syster heter, att du tycker om man skaffar hund kan lika skaffa barn och att du gärna vill jobba utomlands så småningom. Hur ska jag kunna glömma det? Och var skall jag göra av med den informationen? Är det mening att jag, på sin höjd, skall hälsa på dig och låtsas som att du aldrig sagt de där sakerna till mig? Att jag inte vet någonting om dig?
Jag kommer nog aldrig riktigt förstå meningen med det.
