you & I are unfinished business
En gammal tonnårsflirt hörde av sig häromdagen efter flera års tystnad. Han frågade hur det gick med kärleken och jag sa som det var, att jag hellre är ensam än nöjer mig. Själv har han flickvän sen ett par år tillbaka. Jag kan inte hjälpa mig själv, men i hans närvaro är det som jag inte äger mig själv. Jag blir alldeles till mig och kan inte hjälpa att de flörtiga kommentarer som glider ur mig, likt grodorna på en ljugande mun. Han sätter igång något i mig som är helt oförklarligt. Vi fick aldrig vår chans när det begav sig och det var mitt fel. Passionens lågor verkade för skrämmande och läskigt höga för mitt tonnårshjärta. Och när det hade tagit slut, vilket det hade gjort -vi var för unga för att kunna hantera den sortens passion- så hade jag blivit så knäckt att det troligtvis skulle ha tagit mig år att komma över honom. Men det är också det som är så eggande, vi fick aldrig vår chans. Vi blev aldrig färdiga med varann. Vi är inte färdiga varann.
kom änglar
Jag dör lite varje gång när jag hör den här. Några fraser etsar sig fast och är lite speciella för mig. De beskriver så ärligt hur det är att träffa någon och sedan förlora nåt som man trodde skulle bli så bra.
Den vackraste stunden i livet var den när du kom och allt var förbjudet och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om för det ekar i huvet'
Jag välsignade den dagen vi träffades. Det var utan tvekan det bästa dagen i mitt liv. Allt vi gjorde, allt vi pratade om spelade jag upp i repeat i huvudet när jag inte var med dig. Det var så underbart och fantastiskt! Jag önskade att jag kunde stanna tiden och vara här föralltid, i förälskelsen förlovade land.
Jag välsignade den dagen vi träffades. Det var utan tvekan det bästa dagen i mitt liv. Allt vi gjorde, allt vi pratade om spelade jag upp i repeat i huvudet när jag inte var med dig. Det var så underbart och fantastiskt! Jag önskade att jag kunde stanna tiden och vara här föralltid, i förälskelsen förlovade land.
O jag somnade den natten i tron på att allt var en del i en kärlekshistoria
Jag bevarade alla minnen med dig och skrev noggrant ner dem i min dagbok, för att sedan ha dem att titta tillbaka på och minnas dem. Minnas hur allt började. Hur det blev vi. Du och jag,
Och jag kunde ha gjort vad som helst för att höra den tanken men själv låg jag tyst i min säng och så frälst av den farliga branten
Och jag kunde ha gjort vad som helst för att höra den tanken men själv låg jag tyst i min säng och så frälst av den farliga branten
Nånstans så hände nåt. Jag kan inte riktigt beskriva det, men det var inte samma sak längre. Du var inte lika glad över att se mig och visade inte lika mycket intresse av min närvaro. Det hände inte på en gång utan smög sig liksom långsamt på. När jag inte kunde förneka dess faktum längre låg jag vaken hela natten och önskade att jag kunde krypa in i ditt huvud och höra vad du tänkte. Jag ville väcka dig och fråga rätt ut, men istället låg jag kvar och grubblade och tänkte tills det blev morgon.
det hjärta som skulle bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is
Mitt hjärta var inte mitt. Det var ditt. Det tillhörde dig så länge, så länge. Tillslut, efter många tårar och sorgiliga låtar, var det inte ditt längre. Jag hade vunnit tillbaka mitt hjärta, jag var fri!
Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick och allt var förlorat
När du sa att du inte ville vara min längre ville jag dö. Jag visste inte hur jag skulle kunna leva utan dig. Ett liv utan dig är inget liv.
Men den vackraste stunden i livet var den när du kom...
Åh hur jag minns den dagen, ditt leende, hur du kysste mig och smekte mitt hår. Det var så fint och jag dör lite vid minnet.
Åh hur jag minns den dagen, ditt leende, hur du kysste mig och smekte mitt hår. Det var så fint och jag dör lite vid minnet.
nothing I can do about it
Det är lustigt hur vissa människor fastnar på näthinnan och vägrar att försvinna. Precis när jag trodde att jag släppt och gått vidare så hör du av dig och jag faller igen. Hoppet som tog sån tid att släcka tänds på ett ögonblick. Varför är det så? Varför kan hjärtat inte lyssna på hjärnan och vara lite förnutig för en gångs skull? Jävla skit! Men jag skall iaf försöka att inte låta det dominera mitt liv och istället acceptera att jag känner som jag gör. Det är så här det är nu, and it's nothing I can do to change it.
