it's always at 3 am when I start missing you the most

En gammal tonnårsflirt hörde av sig häromdagen efter flera års tystnad. Han frågade hur det gick med kärleken och jag sa som det var, att jag hellre är ensam än nöjer mig. Själv har han flickvän sen ett par år tillbaka. Jag kan inte hjälpa mig själv, men i hans närvaro är det som jag inte äger mig själv. Jag blir alldeles till mig och kan inte hjälpa att de flörtiga kommentarer som glider ur mig, likt grodorna på en ljugande mun. Han sätter igång något i mig som är helt oförklarligt. Vi fick aldrig vår chans när det begav sig och det var mitt fel. Passionens lågor verkade för skrämmande och läskigt höga för mitt tonnårshjärta. Och när det hade tagit slut, vilket det hade gjort -vi var för unga för att kunna hantera den sortens passion- så hade jag blivit så knäckt att det troligtvis skulle ha tagit mig år att komma över honom. Men det är också det som är så eggande, vi fick aldrig vår chans. Vi blev aldrig färdiga med varann. Vi är inte färdiga varann.