Du vet, jag hade aldrig gjort som du. Jag hade aldrig givit upp. Bara sådär. Men du, du bara gav upp. Bara sådär.
Vet du vad som gör mest ont? Inte det faktum att det faktiskt är slut, finito, over, även om det smärtar obegripligt mycket. Nä, det är inte det. Det gör så ont att du inte klarade av att finnas där för mig. Att du bara gav upp. Jag ställde upp på dig till tvåtusen procent -minst, gjorde allt och lite till, när du hade det jobbigt. Men när jag behövde dig, när hela min verklighet rasade samman och jag behövde dig som mest, då fixade du inte det. "Skärp dig, jag orkar inte lyssna. Jag har nog med mitt eget". Tack så jävla mycket! Det gör så ont att du blev så kall, att du liksom bara stängde av. Stängde av dina känslor. Stängde av allt. Stängde mig ute. Du är inte längre en del av mitt liv, jag orkar inte med dig, försvinn!
Du vet, jag hade aldrig gjort som du. Jag hade aldrig givit upp. Bara sådär. Jag hade valt att kämpa, kämpa för oss. För innerst visste jag det var dig ville ha. Mer än någonting annat. Å så bra det hade blivit sen! när vi tagit oss upp för uppförsbacken. Då hade vi varit så starka, vi två -som en person, då skulle vi ha klarat allt tillsammans. Tänk så bra det skulle kunna ha varit. Allt vi gick miste om. Men du, du bara gav upp. Bara sådär.
Du vet, det löser sig alltid.
Jag vill gråta.
Jag vill skrika.
Jag vill slå.
Jag vill bli kramad.
Jag vill höra "att allt kommer att bli bra".
Jag vill gråta tills det inte finns några tårar kvar.
Jag vill skrika tills halsen inte bär längre och jag tappar rösten.
Jag vill slå. Slå ner allt. Slå dig. Då kanske du kan känna lite av den smärtan som faktiskt åsamkat mig?
Men framförallt vill jag bli kramad. Bli omhållen. Känna mig sådär liten, krypa tätt, tätt intill.
Jag vill höra gamla klyshor och lovvord om att allt kommer att bli bra tillslut. Efter regn kommer solsken. Du vet, det löser sig alltid.
