bloglovin.
som om vi aldrig älskat.
Jag tycker alltid att det känns så konstigt när man bryter upp med någon man tycker om. Helt plötsligt går man från att ligga nakna i gryningen och berätta små anekdoter från ens tidigare liv till att knappt hälsa på varandra... Ena stunden ligger man så nära så nära, smeker hans arm och kysser hans skuldra i en alldeles för trång säng och när man sedan bryter upp försvinner det. Då har man inte längre rätt till det, här tar våra privilegier slut. Jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva det, men jag tycker att det är så konstigt! Man är så himla nära en annan människa och sedan är det som om man knappt känner personen. Allt blir så svartvitt.
Jag tror att även det är en anledning till att jag har haft så svårt att släppa dig. Vi låg vakna och pratade om ditten och datten till långt in på småtimmarna, trots att vi var tvungna att gå till skolan tidigt, tidigt följande morgon. Vi skrattade och pratade och hungrade efter mer. Snälla stanna tiden, här vill jag vara föralltd!
Jag kommer fortfarande ihåg vad din syster heter, att du tycker om man skaffar hund kan lika skaffa barn och att du gärna vill jobba utomlands så småningom. Hur ska jag kunna glömma det? Och var skall jag göra av med den informationen? Är det mening att jag, på sin höjd, skall hälsa på dig och låtsas som att du aldrig sagt de där sakerna till mig? Att jag inte vet någonting om dig?
Jag kommer nog aldrig riktigt förstå meningen med det.
sluta aldrig älska.
Coldplay sjunger så vackert "When you love someone but i goes to waste, could it be worse?". Men jag tycker inte att man kan säga att det är slöseri att älska någon. Det är genom kärleken som de finns kvar hos oss. Kärleken övervinner allt. Tillochmed döden. När man älskar någon som inte längre fysiskt finns kvar hos en kommer denne tillbaka till en. Kärleken är evig. Genom kärleken kommer de alltid att finnas kvar. Genom kärleken finner man en väg till de som gått förlorade och på så sätt kommer de alltid att finnas hos en. Sluta aldrig att älska.
<3
lånade ögonblick
Endel stunder är ibland för fina och sköra att man vet att det bara är till låns. Lite som att det är för bra för att vara sant. Eller i alla fall för bra för att vara förevigt.
Senast jag hade ett sånt ögonblick så visste jag att det skulle vara en lånad stund. Så fort han stängde dörren så var det över. Han lämnade efter sig en känsla av att det kanske aldrig hade hänt. Och kanske hade det aldrig det?
Vi låg och pratade och hånglade en hel natt, det var så fint. Vi hade så mycket att prata om, berättade mycket för varandra. Jag fick veta om han hans föräldrar vargifta eller skilda, vad han jobbat med, om han hade några syskon och vad som är viktigast för honom i livet just nu. Han kysste så fint, rörde vid mig med respekt. Skäggstubben var sådär perfekt lång och sexig. Jag låg på hans arm hela natten och förmiddagen och vi låg nära, nära och smekte varandra. Jag visste lika väl som han att när han reser sig upp och går är det första och sista gången vi ser varandra. Men det gör inget, för vissa stunder är för fina för att förstöras med en massa eventualiteter och sedan.
En del ögonblick är så fina för att det är menade att vi bara skall få ha dem en liten stund. Det blir så fina för att de bara är till låns.
