<3
Kära Emma,
Jag vet att jag var svår att leva med. Det var mycket drama och många tårar som fälldes under vår korta vänskapstid. Men det var aldrig du som orskade dem. Nä, det var alltid du som torkade dem, det var i din famn jag föll samman. Du höll mig upprätt och gav mig energi. Det var höga kullar och djupa dalar. Men det är inte att förglömma hur fruktansvärt roligt vi hade tillsammans! Vi kunde skratta tills vi kiknade och tappade andan. Det var du och jag som tog hand om den stackars ensamma barnvagnen och skänkte små spår efter oss... Du är nog en av de lojalste vänner jag någonsin haft. Alltid ställde du upp, du avbröt pluggträffar för att mitt hjärta gjorde så ont att jag inte kunde andas. Du är också en av de viktigaste människorna jag haft i mitt liv någonsin. Det gör så ont att du inte finns i mitt liv längre. Jag vet inte riktigt varför det blev som det blev, jag vet bara att jag saknar dig. <3
Kommentarer
Trackback
