lånade ögonblick
Endel stunder är ibland för fina och sköra att man vet att det bara är till låns. Lite som att det är för bra för att vara sant. Eller i alla fall för bra för att vara förevigt.
Senast jag hade ett sånt ögonblick så visste jag att det skulle vara en lånad stund. Så fort han stängde dörren så var det över. Han lämnade efter sig en känsla av att det kanske aldrig hade hänt. Och kanske hade det aldrig det?
Vi låg och pratade och hånglade en hel natt, det var så fint. Vi hade så mycket att prata om, berättade mycket för varandra. Jag fick veta om han hans föräldrar vargifta eller skilda, vad han jobbat med, om han hade några syskon och vad som är viktigast för honom i livet just nu. Han kysste så fint, rörde vid mig med respekt. Skäggstubben var sådär perfekt lång och sexig. Jag låg på hans arm hela natten och förmiddagen och vi låg nära, nära och smekte varandra. Jag visste lika väl som han att när han reser sig upp och går är det första och sista gången vi ser varandra. Men det gör inget, för vissa stunder är för fina för att förstöras med en massa eventualiteter och sedan.
En del ögonblick är så fina för att det är menade att vi bara skall få ha dem en liten stund. Det blir så fina för att de bara är till låns.
