it's always at 3 am when I start missing you the most

När jag bestämde mig för att ta upp kontakten med honom igen gjorde jag ett val. Det fanns en miljard variabler till varför jag inte borde ha kontakt med honom, men den största är nog trotsallt att jag tillåter mig själv till att eventuellt bli sjukt jävla sårad  (igen). Jag skulle kunna gå omkring och oroa mig för att han skall komma på att han inte vill ha mig längre, men jag gör inte det. Jag har bestämt mig för att vara positiv, njuta av den här tiden med honom och bara må bra utav att han är i mitt liv. Det finns ingen anledning till något annat. När man träffar någon riskerar man alltid att bli sårad och bli den som står ensam kvar. Men om man inget vågar så vinner man inget. För om det blir så att han sårar mig så kommer det att kännas som tusen brinnande eldar, men jag tänker inte gå och oroa mig för det innan. Händer det så händer det, och då kommer det att göra jävligt ont. Jag vägrar att känna försmaken på det genom att oroa mig för det. Vem vet, det kan lika gärna sluta med att vi gifter oss. Nu träffas vi, tycker om varandra, har roligt och kelar, bara han och jag. Och jag mår bra. Det finns inga om, det finns bara idag.