it's always at 3 am when I start missing you the most

Det är härligt att ha någon att sakna, att ha någon att tycka om.

När jag bestämde mig för att ta upp kontakten med honom igen gjorde jag ett val. Det fanns en miljard variabler till varför jag inte borde ha kontakt med honom, men den största är nog trotsallt att jag tillåter mig själv till att eventuellt bli sjukt jävla sårad  (igen). Jag skulle kunna gå omkring och oroa mig för att han skall komma på att han inte vill ha mig längre, men jag gör inte det. Jag har bestämt mig för att vara positiv, njuta av den här tiden med honom och bara må bra utav att han är i mitt liv. Det finns ingen anledning till något annat. När man träffar någon riskerar man alltid att bli sårad och bli den som står ensam kvar. Men om man inget vågar så vinner man inget. För om det blir så att han sårar mig så kommer det att kännas som tusen brinnande eldar, men jag tänker inte gå och oroa mig för det innan. Händer det så händer det, och då kommer det att göra jävligt ont. Jag vägrar att känna försmaken på det genom att oroa mig för det. Vem vet, det kan lika gärna sluta med att vi gifter oss. Nu träffas vi, tycker om varandra, har roligt och kelar, bara han och jag. Och jag mår bra. Det finns inga om, det finns bara idag.

Harry Potter-filmerna är en stor favorit för mig, som för många andra. Men inte av vilken anledning som helst. Det bästa är att se hur Rons och Hermiones relation utvecklas och växer sig allt starkare till en underbar kärleksrelation. (Harrys kamp mot ondskan bleknar i jämförelse). Jag älskar hur Rons klockrena kommentarer och Hermiones nördhet kompletterar varandra. De är en av mina favorit kärlekspar på film. Det här är min tribute till dem.

Jag mår så bra nu när du finns i mitt liv. Allt känns liksom lättare. Det som förut kändes som att bestiga Mount Everest känns nu som en kulle eller som en liten tuva. Utan dig kändes det tungt och tråkigt. Allt kändes tusen gånger jobbigare. Och förjävligt. Väldigt förjävligt. Jag saknade dig varenda sekund. Men nu är du här igen och mår så bra, så bra. Bättre än på länge. Bara jag tänker på dig blir jag glad, för vad finns inte att vara glad för nu när du finns i mitt liv igen? You are the sunshine in my life!

Varför är det ofta så att det inte är förrän man förlorat allt som man kan vara hundra procent ärliga mot varandra och säga allt som man tänkt och tyckt under en tid? Är det för att då har man redan förlorat allt det som man var rädd att förlora, så då finns det inget att vara rädd för längre?

Det vore så mycket lättare om det fanns anledningar till att hata dig, men det gör det inte. Inte på långa vägar. Du är så jävla snäll och bra. Din omtänksamhet vet inga gränser. Nu får det vara på mina villkor säger du. Anything is fine with you. Du vill bara att jag skall må bra och du vill göra allt som står i din makt för att få mig på rätt köl igen. Varje gång du säger de rätta orden vill jag börja gråta. Men det finns en negativ aspekt av det hela, det här gör att jag får så fruktansvärt svårt att släppa dig, att gå vidare. Det blir i princip omöjligt. Hur ska jag kunna släppa någon som är så jävla bra och som fick mig att må så sjukt bra?